Jag vet inte riktigt vad som är felet men det har varit så evinnerligt svårt att få färdigt blogposter på senare tid. Jag har en uppsjö påbörjade poster men alla har de blivit så invecklade och – gäsp – tråkiga att de har övergetts innan jag ens varit i närheten av att publicera dem. Eller så handlar de inte om mig och mitt liv utan var återberättelser av vad som händer med folk i min omgivning, framför allt min son. Inget fel i att vara en mammabloggare, men jag vill i så fall att det ska berätta om MITT liv som mamma och inte handla om min son. Han får berätta sin egen historia. Om han vill.
Min inre kritiker, som i många avseenden liknar min mellanstadielärare, jobbar övertid och hånar alla mina utkast. Annars har jag tyckt att min blog har varit en fristad från henne. Lite som att jogga för skriveriet. Något man gör för sin egen skull och ev. publik får hänga med på egen risk.
Jag har hört att när inspirationen tryter så bloggar man om hur svårt det är att blogga eller om sin katt. I avsaknad av katt kan ni se fram emot poster om passionerade triangeldramer, avundsjuka, tusentals kyssar och slagsmål där blodvite uppstår. När jag introducerar er för mina tre underlater. Eller inte...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Thy, jag förstår dig! Ibland vill inspirationen bara inte infinna sig. För min del handlar det allt som oftast om perioder när man har mycket annat omkring sig. Mycket jobb som tar all ens tid eller så.
Jag har ju inte ehller ngn katt, men vi funderar starkt på att ev köpa en, så om vi gör det så vet jag att jag ju alltid har ngt att blogga om! Tack för tipset!! ;-)
Jag förstår problemet. Den enda lösningen är att bara skriva en massa och INTE läsa igenom det. Självkritiken är den värsta kritiken.
Jag skulle tycka det vore roligt om du skrev lite om hur det känns, alltså KÄNNS att bo i Toronto. Är du lycklig, har du hemlängtan, är det för kallt eller varmt och finns det schyssta ställen att åka skridskor på?
Allt vardagligt är roligt att läsa och även gnäll har sin charm. Men det är ju lätt för mig att säga som alltid är så kortfattad själv i mina inlägg. Kanske just därför förstår jag precis hur marigt det är att ösa ur sig en massa. Det är som att ha en flaskhals med en liten kritiker anställd som kork.
Saltis: Ja visst skulle det ju kunna ha något att göra med att jag har haft supermycket att göra på jobb och känslan av att aldrig hinna med på fritiden och en liten förkylning som hotar att slå till.
Och köper du en katt så läser jag GÄRNA om den!
Kram.
Matida: Tack för goda råd! Det är precis därför jag vill läsa andras blogar, för att få en inblick i deras liv och synpunkter. En övning i empati kanske? Och jag VET att du har rätt i att det bara gäller att skriva på och snabbt, snabbt klicka på publiceringsknappen innan kritikern kommer till tals.
Jag känner också igen mig, ibland känns det som alla mina inlägg är sååå långa och totalt ointressanta.. men egentligen, det gör väl ingenting att man ibland är lite tråkig ;-) så är det ju i verkliga livet också, man är ju inte alltid på topp! Och de flesta gillar ju att höra om hur du har det i Toronto så du får gärna skriva mer om livet i Canada!
Skicka en kommentar