Saltis kommenterade klokt till min graviditetstestpost att det finns goda anledningar till att respektera folks privatliv och inte försöka luska ut om de är gravida eller ej.
Givetvis har hon rätt och jag ville själv vänta att berätta att jag var gravid med A tills vi hade kommit igenom de första osäkra månaderna. Det visade sig dock väldigt fort att vi var fenomenalt dåliga på att hålla det hemligt. Till att börja med åkte vi och campade med våra goda vänner och jag lyckades väl obemärkt avböja en öl innan de förstod vad som var på g. Vi kunde ju dock återgälda tjänsten nu ett par år senare.
Jobb var jag tvungen att informera omgående då jag jobbade med lite radioaktivitet och det inte direkt är kompatibelt med god fosterutveckling. Jag ville dock bara berätta för min chef till att börja med så jag gick in på hans kontor och stängde dörren. Detta visade sig vara mindre smart då den dörren i princip aldrig är stängd och hela labbet inom några minuter hade gissat orsaken...
När jag var i sjätte veckan så åkte vi hem till Sverige och det kändes så rätt att kunna berätta för familj och vänner när vi var där. Vi skulle ju inte träffa dem på flera månader sedan. Och halva Toronto visste.
Efter det verkade det vara ojuste att inte berätta för mr Thys familj. Min goda svärmor hade missat att man ska säga ”Grattis!” och vände sig istället till mr Thys syster och sade ”Du får i alla fall se till att göra det i rätt ordning och gifta dig INNAN du blir gravid.” Hon är charmig på det viset, min svärmor.
Ja och efter det så får man väl säga att vi slutade upp med att försöka hålla det hemligt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Thy,
efter att jag skrivit min kommentar till din "graviditetsmeny" så hoppades jag verkligen att du inte skulle ta det som ett "påhopp" eller så. Men nu ser jag ju att du inte gjorde det! Skönt!!! För det var verkligen inte meningen! :-)
Så du jobbar också på labb??? Intressant. Här i USA så tror jag att man fortsätter jobba med radioaktivitet även när man är gravid. Man får bara en speciell dosimeter som mäter ännu lägre halter eller ngt??
Lite annorlunda mot t ex svenska bestämmelser. Hur är det i kanada? jag gissar på ditt inlägg att man inte jobbar med isotop ifall man är gravid?
Saltis: Nejdå, jag tog det inte som ett påhopp! Du klargjorde ju bara något som jag verkligen håller med om.
I Kanada får man jobba med radioaktivitet under graviditeten, men min arbetsgivare har som policy att man får andra arbetsuppgifter. Och jag fick en speciell dosimeter för att andra i mitt labb jobbar med radioaktivitet. Det är även andra faror, främst lösningsmedel och några mutagener, som man vill hålla sig ifrån. Arbetsskyddslagen här säger att man aldrig kan tvingas att göra något man anser farligt, men jag vet inte hur det implementeras.
Hm, vad är det du jobbar med egentligen??? Jag blev nyfiken.... :-)
Saltis:Hur svarar man och behåller lite anonymitet på samma gång? ;-)
Jag är mikrobiolog och labbet jag jobbar i håller på med toxiner och toxininhibitorer. Det är en hel del protientillverkning i olika bakterie- och in vitro system, framtagning, kloning och utveckling av sagda proteiner och så provar vi och utvecklar cellmodeller. Typ. Och lite till... :-) Kul är det i alla fall.
Så sant så sant, även om idén med din meny var väldigt rolig. Men man ska ju inte luska allt för mycket. Lite oskyldigt luskeri kanske, när det gäller personer man känner väldigt väl, men med respekt.
Själv hör jag till kategorin som är lite återhållsam vad gäller just prat om graviditeter. För ja, man vet ju aldrig. Har jag inte hör något från min gravida väninna på ett tag, vågar jag inte rakt ut skriva och fråga hur det går med magen t.ex. Något kan ju ha hänt. Det samma gällde min egna graviditet; var inte alls nojig eller nått, men köpte typ ingenting till den kommande bäbisen t.ex, för ja; man visste ju inte, och tänk så hemskt att gå runt och lämna tillbaka allt sedan om... Dock hade jag tur som fick låna en hel massa saker, så att vi klarade oss mer än bra när vi väl kom hem från sjukhuset, utan att behöva rusa runt i affärerna! :-)
Annars; kul att höra att det är fler "labbrottor" där ute. Även om jag nu valt en annan väg efter utbildningen, så är jag ju ändå kemitekniker i grunden... :-)
Louise: Det är ju nästan stört omöjligt att hålla det hemligt för riktigt nära vänner. Åtminstone om man som jag i vanliga fall tycker vin och annat gott. Men man kan ju luska med respekt.
Kemitekniker, det låter kul. Jag måste erkänna att även om jag verkligen gillar mitt jobb så är jag inte alltid säker på att jag vill tillbringa hela livet vid labbänken. Det finns ju så mycket annat!
Aha!! Ja jag vet inte heller om jag vill slava vid labbänken hela livet. Eller rättare sagt, jag har nog kommit fram till att jag inte vill det faktiskt.
Hm, jag belv ännu mer nyfiken, men ska inte fråga mer. Det är ju svårt för dig att vara anonym då som sagt.
Saltis: Det är väl ingen jättehemlis egentligen, mitt jobb alltså, men det känns ändå bra att behålla anonymiteten. Dels utav respekt för min arbetsgivare, dels med framtida arbetsgivare i åtanke och framför allt för att min blog handlar om MIG och inte mitt jobb :). Vill du kan vi alltid e-maila privat!
Ha ha, jag är övertygad om att jag inte kommer att kunna hålla eventuell graviditet hemlig... jag är världens sämsta på att hålla hemligheter [om mig själv, andras hemlisar kan jag hålla tyst om]..
Men jag skulle aldrig fråga någon rakt ut om de var gravida, jag har varit med om kompisar som har frågat andra kompisar rakt ut - och det tycker jag är väldigt ofint, man berättar ju när man känner sig redo..
Menyvalet var ju ändå ganska komiskt, speciellt som ni inte hade gjort det med flit!
Petra: Det var verkligen jättesvårt att hålla hemligt. Uppenbarligen! Med tanke på hur grovt vi misslyckades :-). På vissa sätt kan det faktiskt vara bra att berätta tidigt även om det skulle gå galet. Man kan få mer förståelse och stöd och ens vänner känner sig delaktiga och nära. Får se hur vi gör med nästa...
Skicka en kommentar