Tvååringen har gått igenom en bitig fas nyligen. Detta är en verklig konversation, fast översatt då, med sonens farmor.
Farmor: "Du måste bita tillbaka när han bits. Så han lär sig att inte bitas."
Thy: "Fast vi försöker ju lära honom att inte bitas. Inte hur man bits."
Farmor: "Men han kommer aldrig att lära sig att inte bitas om ni inte biter tillbaka!"
Thy: " Det går nog tids nog."
Farmor: "Ja, biter han mig så biter jag tillbaka!"
Thy: "Nej, vi bits inte. Säg bara till mig om du inte kan hantera honom istället."
Farmor: "Jo jag måste bita honom så han förstår!"
Thy: "Ingen biter min bebis!!!"
Farmor (sårat): "Men jag skulle inte bita så hårt! Bara markera lite..."
Thy: Biter sig i tungan.
Farmor: "Bara lite lätt i handen..."
Thy: Biter sig i kinderna.
Farmor: Himlar med ögonen.
Farmor: Suckar.
Thy: "Menar du på fullt allvar att du bet mr Thy och hans syster när de var bebisar?"
Farmor: "Nej det gjorde jag så klart inte. Mina barn bets inte. De var snälla barn."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Aningen absurt samtal! Man kan ju inte bita små bebisar, det verkar ju inte riktigt klokt.
Matilda: Visst är det absurt! Hur kan man ens komma på tanken? Och min svärmor undrar varför hon inte får vara barnvakt....
Galen teori din svärmor har! Trodde man som vuxen skulle föregå med gott exempel...!?! :-)
God fortsättning på julen!
Lullun:Ja hon har lite egna teorier om en hel del min svärmor. God fortsättning!
Skicka en kommentar